Haha!

Det är så GALET skönt ute, haha! Underbart! Bara ben och linne i solen!
Till och med katten skrattar.

Bönder

Apropå mitt tidigare inlägg om att jag skulle vilja veta hur kostnaderna för mjölk fördelas vill jag förtydliga: jag betalar hellre mer och ser att våra svenska bönder överlever på det de håller på med. Att våra landskap, med allt vad det innebär i bieffekter ur mjölkperspektivet betraktat, bevaras. Att transporter inte ska vara längre än nödvändigt.

Ja, en höjning av mjölkpriset skulle förmodligen vara märkbart min plånbok. Kanske, om jag känner efter.
Ett högt pris som däremot vore mer märkbart, i mycket större och viktigare sammanhang än plånboken, är förlusterna av mjölkbönder och kor som vårdar vår mark. Samt en stor saknad i mjölkdisken.

Nä fy tusan! Höj mjölkpriset och ge pengarna till våra bönder, det är ett stort arbete de utför! Varje dag, året om.
Skänk dem en tanke när du står där i affären och väljer.

I familjen Ahlgren

Nämen! Mamma pappa barn!

För dig utan facebook

Illa

Ja, så många gånger som jag mått pyton, klivit av och bytt buss om jag haft tiden. Det är ju ingen nyhet precis men... tillika på dn idag.

Rymdknark?

Va? Har det börjat falla knark från rymden nu också? Så märkligt, tycker jag.

Jag?

En mycket annorlunda morgon.
Idag gick jag upp tidigare än jag gick och lade mig igår.

Och förundrades på vägen hemifrån: vad får folk att ut och springa i regnet kl 0515? Och vart ska alla människor halv sex på morgonen? Kö ner i tunneln. Jo, jag fattar ju att de nog ska till jobbet, eller hem efter jobbet, men ändå. Så många. Halv sex.

Ja ja, jag har ju varit där själv, jag har väl glömt under åren som gått. Och så är vi ju ännu fler i den här stan nu för tiden.

Men det är inte alls det konstigaste idag. Nä, det konstigaste är att jag var på t-centralen 0547. DET är märkliga saker det. Är det verkligen jag??

Tåget går 0622. Jag är nervös.
Lite.
Lagom.

Åååh vilken spännande dag! Stort. Känns just nu bara slaget av att få barn. Bortsett från det är detta sannolikt det mest omvälvande jag gjort!

Haha!

Projekt

Projekt. Är det som gäller idag. Så håller jag nog eventuella fjärilar i magen i styr. Det är ju SKOLSTART i morgon!

Jag. På universitet och högskola.

Obegripligt.




Snyggt värre.

Grått, disigt och alldeles underbart

Grått och disigt ute - och alldeles underbart. (Jo, jag menar det på fullt allvar.)




Fast hoppsan - här kommer en lucka som är alldeles blå! Fick visst alla väder som finns på en och samma dag :-)

Äter katter ägg? Hälsa dem och säg att Suzuki har det bra!

Kan inte släppa, att det sitter någon som undrar och som jag skulle kunna ge svar.

Idag, för precis ett år sedan, hände det något.

Under sommaren som gått sedan vi flyttade till huset hade det sprungit alla möjliga djur över tomten, inte minst katter som var väldigt sällskapliga och nog inte hade tackat nej till en matbit. Men jag har aldrig någonsin matat djur som kommit och tiggt, och hur trevliga de än var så fick de aldrig något annat än klappar.

Men så en dag. Kom det en katt. Så mager och eländig, tufsig men så vänlig. När hon förstod att vi kunde tänka oss att klappa henne slängde hon sig vid våra fötter och spann som den värsta V8.

Det gjorde ont i hjärtat att titta på katten. Och det tog en bra stund, medan Dotter med kompis badade vattenspridare, sprang runt huset och bokstavligen hoppade över katten, som satt där lugnt och såg på.
Innan jag kom fram till något. Medan jag hade beslutsvånda. Iakttog. Letade efter tecken.

Till slut kunde jag inte motstå: detta arma djur måste få något att äta. Annars skulle hon dö av svält inom... inom vadå? Snart i alla fall.
Jag kunde inte neka henne.

Så vad hade jag hemma? Att ge en katt? Proteiner, hmm...
Jag hade inte lust att ge henne laxen i frysen, men tittade på mina ägg. Äter katter ägg?

Det visade sig att katter äter ägg. Med fullkomligt glupande aptit, om de är tillräckligt hungriga. Jag vågade först bara ge henne lite, men snart hade hon fått hela ägget. Swisch. Hon spann som en galning och sen somnade hon helt däckad under den stol på uteplatsen där jag satt för att hålla koll på henne.

På kvällen när vi gick in låg hon på stolen där jag suttit. Lite senare började det regna, och ändå låg hon kvar. Tills det regnade så mycket att hon gick in under stolen, som bara var gjord av rotting.
Ont i hjärtat igen. Stackars katt! Men in ville jag inte ha henne, så jag gick ut igen, tog ett par gamla trasmattor och en slana och byggde ett tak över stolen. Hon hoppade genast in.

Nästa dag var hon kvar. Ännu ett ägg gick åt. Jag funderade.

Skolstart. Hösttermin. Sommarstugeområde. Ung katt, årskatt gissade jag och den kattvana grannen på. Att hon saknade tatuering i örat var ju lätt att se. Inget halsband. Hmmm. Såg inte bra ut, tänkte jag.

Köpte kattmat. Kontaktade polisen. Katthem. Satte upp ett otal lappar runt omkring överallt, och längre bort också. Annonser på nätet.

Polisen sa: nej hon är inte chippad. Och tar vi hand om henne så avlivas hon för katthemmen har fullt.
Katthemmen sa: NEJ! Var hennes jourhem så länge, vi har rekord i omhändertagna katter!

Jag skäms att erkänna det, men då tänkte jag tankar som 'kunde det inte varit en finare katt'; jag tyckte hon var ful och ville hellre ta hand om en vacker katt. Ja, jag ville ju faktiskt inte ta hand om någon katt alls, så när lapparna efter några veckor gav resultat blev jag glad. Vi lånade en kattbur, fick in katten utan problem och åkte iväg.

Fel människor! Inte rätt katt! Det sved i hjärtat på både dem och oss. Vi tog vår vänliga kisse och åkte hem igen.

Tjaa - hem - katten bodde fortfarande på sin stol. Där fanns nu ett tätare tak, och frigolit med tidningar och handduk att ligga på. Och fast jag byggde ett par kojor till åt henne, bättre, finare, mer lä - i mina ögon bättre val - så föredrog hon stolen och avvek över huvud taget inte från vår uteplats.

Jo, en gång hände det: jag klev ut och hon var inte där. Genast blev jag orolig och fick skratta åt mig själv när hon tio sekunder senare dök upp - hon hade ju bara varit på toa.

Att bli orolig för en katt man ändå inte släpper in och när man ändå inte vill ha husdjur, det borde ha sagt mig något.
Min icke; jag fattade inte ännu.

Det blev kallare och kallare, och till slut började andra katter dyka upp och äta av hennes mat. Under tiden kom tre familjer till och tittade på henne, men ingen gång stämde det. Katthemmen hade lika fullt och inte hittade jag någon som annonserade efter henne heller.

Jag kollade temperaturer och nederbörd som aldrig förr. Oroade mig. Insåg fjärde gången vi försökte matcha henne med ägare att jag börjat hoppas att det var fel personer.

Sedan började det med att jag ville ge henne mat inne, varför skulle jag mata hela nejdens katter? Efter att ha blivit nekad att komma in i så många veckor och sedan också accepterat det och slutat försöka, såg hon ut som ÄR DU INTE KLOK ELLER??! när jag lyfte upp henne och bar in henne till matskålen. Efter lite övertalning stannade hon och åt - och så snabbt ut igen.

Kallare och kallare ute, särskilt om nätterna. Inga nya påringningar på annonserna. Grymt dåligt samvete att se henne där ute på stolen.

Så sent en kväll bar jag in henne. Återigen den där blicken - vad gör du egentligen?! - och egentligen ville hon nog ut igen, osäker på vad jag menade. Hon la sig precis innanför dörren, ja MOT dörren. Men spinnandes.

Snart hade hon fattat kvällsrutinen. Hon släpptes in sent och ut tidigt (för hur länge kan en katt hålla sig? Inte sa hon något heller, bara låg blickstilla precis innanför dörren).

Hon fick en kudde. Den gillade hon. Vecka efter vecka kom hon lite längre in, liiite i taget bara. 20 centimeter i veckan... åt, sov, och så snabbt ut igen. Kelig men väldigt väldigt försiktig.

Jag lärde mig att en katt kan hålla sig längre än jag trodde. Och att hon annars tålmodigt satt vid dörren och väntade på att bli sedd.

Vintern kom, den riktiga. Hon var ute om dagarna och inne när vi var hemma. En av de gamla frigolitkojorna nyttjades som viloplats ibland, det kunde jag se. Frid och fröjd, och inne hade hon dristat sig så långt att hon ibland låg på en stol. Alltid väldigt sällskaplig när jag kom hem från jobbet sent, vi värmde varann medan jag drack te och hon fortsatte spinna. Jämt. Typ.

Aldrig gör hon några dumheter. Snäll som en tok. Och med tiden - naturligtvis - vackrare och vackrare i mina ögon. Hennes person, hela hennes väsen... vad spelar hennes spretiga teckning för roll?! Rosa nos? Vad tänkte jag på??

Vi åkte bort några dagar på vintern. På vinst och förlust tog vi henne med, inte hade vi en aning om hon förstod sig på en kattlåda och inte kunde vi släppa ut henne på främmande ort.
Hon förstod. Eller visste. Jag väntade ut henne, hon satt där bredvid lådan och kom ingen annan stans. Så fort hon ändå nyfiket klivit upp i lådan, visade det sig att hon förstod. Frid och fröjd en gång till!

Nu är jag glad att ingen ringer och säger att det kanske är deras katt. Hon är den mysigaste av varelser och vart efter vi lärt känna varandra blir hon bara bättre och bättre.

Däremot tror jag inte hon är så ung längre. Det var nog för att hon var så mager när hon dök upp. Mager och angelägen.
Nu tror jag hon vuxit upp med barn. Jag tror hon är kastrerad, vilket ju innebär att någon verkligen brytt sig om henne. Om än inte märkt henne. Så jag har även slutat tro att hon är en sommarkatt, som jag trodde för ett år sedan. Har hon istället varit innekatt och trillat ut från en balkong? Blivit rädd och sprungit långt? Varit utekatt, hamnat på bron över sjön och inte hittar tillbaka? Tröttnat och 'bara' flyttat hemifrån?

Om någon slängt ut henne har jag inte ord för hur jag föraktar någon som gjort så.
Är hon saknad så vill jag tala om för hennes gamla familj att hon lever! Hon har det bra! De behöver inte längre undra vad som hände deras katt. Inte ha otäcka fantasier om vad som kan ha hänt henne.

Hon är här och hon är helt fantastisk.

Vad hon heter numera? Suzuki. För hon spinner, högt, gärna och ofta.
Jag menar:


Suzuki bor här och hon är helt fantastisk.

Google, igen

Så har google gjort det igen. Lagt sin stora näsa i blöt och inget funkar - som vanligt.

YouTube. Att se en lista på sina egna filmer. Noops, glöm det.

Jag har gjort allt enligt konstens alla regler. Funkade förut - funkar inte längre. Samma svar dag ut och dag in.

Jag gör ETT tryck, på symbolen för mina filmklipp. Millisekunden efter får jag veta att "ogiltigt svar mottaget".

Google, samma crap som vanligt.

Ja och nej

Jag har skrivit tidigare om mitt jobb där saker och ting inte ens följer lagen och att det gör mig slut.
Nå.
Det är liiite uthärdligare om jag inte längtar ut samtidigt. (Jag menar bara utomhus, alltså, inte ut som i uuuuut!) I morgon är således en bra dag att jobba. Och så hoppas jag de har fel om måndagen och att det regnar och är mulet då också.

Rör inte min mjölk

Jag skulle vilja veta hur pengarna för en liter mjölk fördelas. Idag.
Vad får bonden och vad tar mellanhänderna?
Och vad kostar det att hålla kor egentligen? Vad drar de för veterinärkostnader, arvode till eu och annat man inte har en aning om?

Förpackningar

Förpackningar driver mig då och då till vansinne (eller åtminstone till något som liknar det).
Köpte knivar på Claes Ohlson idag, särskilt som min fina bladkniv ligger i en flyttkartong någonstans.

Men jag säger: det är ju för att komma in i såna här förpackningar som jag, bland annat, köpt dem.

Hur ska jag komma in i förpackningen med knivar som jag köpt för att komma in i förpackningen med såna knivar jag köpt för att komma in...?





(alltså, sax är just nu att betrakta som fusk...)

Otrendigt

Tycker alla såna här är lite roliga.
Måste vara otroligt trendsättande när inte en jävel glor på dem...??

Skugga

Äppelträdsskugga - det kan vara den bästa sortens skugga som finns!

Annonskräkas

Vittjade brevlådan; reklam; höll på att spy:

Trött?

Jag är inte helt förtjust i mitt jobb; tycker det suger musten ur mig på fel och urlakande sätt... sa för 15 år sedan att jag aaaaldrig skulle vara personlig assistent igen - och nu är jag där ändå, sedan ett par tre månader. Så dumt!

Och tystnadsplikten gör att jag inte kan ha ett utlägg om varför det är så illa men några saker kan jag säga: det följer inte socialtjänstlagen om vilka arbetsuppgifter jag borde ha på mitt jobb. Hjälpmedlen är också bortvalda. Vissa andra, grundläggande, former av normaltillstånd likaså. Svårjobbat mao.

Och jag är SÅ less på att inte ha några arbetskamrater och på att bara höra min egen röst hela dagarna.

Nå.
Nu skulle ju detta inte bli någon klagosång, jag vet ju att det är söka nytt jobb som gäller.

I alla fall.
Kom hem igår, som vanligt trött. Skulle bara vila lite innan jag lagade middag och började med allt det viktiga hemma.

Right...
Vaknade strax efter sju i morse av de vanliga klockorna. Elva och en halv timmar senare, alltså.
Jag hoppas jag känner mig piggare idag!

Suzuki säger...

... att det är skönt med ännu en morgon i skuggan under den kaffepimplande mattes stol. Jäpp!

Facebook

Vimsighetsministern. Det är jag.

Saker som får mig att säga...

... mmm...

Jiihaa - jag hann klippa gräset klart, även om det kom regndroppar under de sista vändningarna. Det är annars lite irriterande när man hinner klippa det till 87%... tja, nog för att det ändå är bättre än, säg, 48%, eller 73%. Men ändå liksom irriterande, eftersom det försvårar nästa klippning rätt rejält med stråk som blivit en halvmeter höga vid det laget.

Nåväl.

Jag hann ju!

Nu kliar det över hela kroppen av gräsbitar och jag tänkte när jag befann mig där i det gröna molnet - att jag har i alla fall inte anlag för hösnuva. Haha!

•

För första gången i mitt liv har jag köpt en petunia. Den är fantastiskt mörk, så svart som violer kan vara numera. Chokladblomman bredvid (som, hoppsan, blev suddig) som ju annars ses som mörk blev... tja, blev ljusare helt enkelt. Men lika fantastisk ändå.

Sedan min pion från igår, som regnen kastat ut ur dess stöd. Nu hänger den, med betydligt fler utslagna blommor, lite dekadent ner över gräsmattan. Kärlek!

Rutigt

Måste in i rutnätet igen. Kroppen och hjärnan stretar emot men det här går ju inte. Såna misstag jag gör när jag inte lägger mig i tid å går upp i tid å äter i tid och gör allt vid rätt tid... kära nån!

Har vid ett par tillfällen läst definitionen av en 'äkta bohem'. Jag är rädd för att det är jag. Hu!

Idioti

Jag är så otroligt jävla arg på det som blogger har blivit tillsammans med google. Jag redigerar nu (på datorn, eftersom det funkar helt grymt keff på mobilen, som jag i regel vill blogga ifrån, och om jag inte just köpt en 64gigs olåst lur ny igår hade jag slängt den hårt på något. I alla fall, jag redigerar nu) en text med massvis med stora bokstäver och svordomar.

Jag är nog inte ensam om att surfa med safari från en iphone eller att använda bloggers app till samma telefon.

Då tycker jag att det ska funka att ändra inställningar och tider utan att, efter en timme eller så, få ett vansinnesutbrott när programmet visar lite vad det vill och det inte går att zooma ut och in som på andra websidor. Oavsett om jag tittar på mobilversionen eller inte.

Jag har bloggat på olika bloggar nästan ända sedan bloggande började (är det tio år sedan?) och jag kan bara säga: google, dra åt helvete! Google har länge varit utan konkurrens vad gäller söka på nätet, men det som blogger har blivit borde ni skämmas över, liksom det eviga styrandet och ställandet över människor som använder nätet. Jag har inget behov av att vara anonym på nätet och har aldrig trott mig om att vara det (så som vissa verkar tro) men varför behöver google veta varenda småsak om mig; min skostorlek eller när jag går på toaletten?

Äckliga, är ni.

Kall vår

Det är tydligt att våren varit kall i år. Denna pion fick jag aldrig se när vi kom till huset för precis ett år sedan.

Idag när jag klev ut på trappan, med kaffemuggen i högsta hugg, hade den slagit ut. Trotsat nattens regn. Doft? Om!

Det är för övrigt en hel del blommor som blommar nu, som var överblommade 28 juni 2011.
De magiskt doftande dagliljorna tex, som när jag fick se att de var gula tänkte 'dem gräver jag upp!'. Sedan kände jag doften...
De blir kvar, helt enkelt.

Pionen då:












Det är märkligt, trots min bohemiska och somriga läggning hör jag hela tiden Iron Maiden's 'Murder on the Rue Morge' i huvudet. Bandat med hysteriskt kvittrande fåglar och humlesurr alltså. Dagens "beathead"-låt mao!

Bli läst?

Vill jag bli läst?

Jag vet inte. Jag skriver mycket, som jag inte lägger ut på nätet alltså, och som jag finslipar på i lugn och ro. Ordbajsare som jag är skriver jag tusen ord först, för att sedan fila och fila (och fila och fila) tills det är de 250 ord som egentligen säger det viktiga som är kvar.

Så är det inte här.

Jag tänker inte ena försöka skriva spirituellt eller vackert eller humoristiskt.

Och jag har varit tyst på nätet länge. Jag har varit hotad och rädd och bitvis levt i psykisk skit, i förrgår tänkte jag åter på att en av de som hotade mig ringde när jag var på väg från mäklaren mot min nya adress. Jag har en hook-up på årsdagar och datum.

Vem som ringde så ytterst lägligt? Jo, den person som, bevisligen, känner så läskiga människor att jag inte ens vågade polisanmäla honom (som jag gjort med en annan).

Men sedan har jag inte hört ett pip. På ett år alltså. Och har börjat kunna slappna av vad det gäller det. Antagligen reagerade jag lite i överkant med tanke på att jag var hotad, av någon som fortfarande är okänd för mig, i början av 90-talet. Polisen var engagerad och rädslan från då var lätt att falla tillbaka i, åren till trots.

Denna gång visste jag ju dessutom vilka de var och att de redan suttit inne för mord. Lilla jag... skulle inte ha en sportmössa.

Och så börjar jag skriva på nätet igen? En blogg?!
I förrgår skrev jag mig här. (Jaaa, på årsdagen; rätt! Adressändring! På riktigt!) Innan hade 'mina bovar' fått kolla fastighetsregistret för att hålla koll på mig. Nu... jag orkar inte vara hemlig längre.

Så. Vill jag bli läst?

Mjaaao. Säger jag. Att de ska leta efter mig nu och hitta mig här börjar bli i hög grad osannolikt.
Men antagligen är du som läser detta
1. någon jag berättat det för, alternativt
2. någon som snubblat in

Och då, ja då dristar jag mig till att bli läst! Öppet och okonstlat på nätet!

Andra delen?

I den här bloggen är det mitt liv före och efter en försäljning av en viss lägenhet. Småaktigt? Javisst! Och ändå så stort. Ni vet inte varför än... och kommer kanske aldrig att få veta, men lite information kan jag ge:

Jag köpte den för sjutton år sedan. Det var det första ställe jag bott på där jag inte var rädd. Att plötsligt kunna känna sig helt lugn när man är hemma är inte en helt betydelselös känsla. Verkligen inte.
Och idag har jag sålt den och lämnat ifrån mig nycklarna. Alltså blir livet från och med idag Livet Del 2.

Omstart

Idag, för exakt ett år sedan, fick jag officiellt nyckeln till 'huset'*.

Idag, med hårt jobb framför mig, tömmer jag min lägenhet. Att det har tagit ett år har sina skäl. Det har varit dåligt för ekonomin men bra på andra sätt.

Jag tycker att det är ironiskt av kosmos att han som nu köpt min lägenhet kan ta den redan i morgon och att det innebär att jag flyttar slutgiltigt därifrån på årsdagen av när vi kom hit.

Hit, det är till min "äggkartong i skogen" som jag kallar det. För,
* hus, det är att ta i.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: varje gång Vi i Villa trillar ner i brevlådan känns det lika malplacerat...

Alla (?) tycker att jag är galen så jag vill klargöra det från början:

INTE EN SEKUND HAR JAG ÅNGRAT MIG!

Jag borde ha gjort det här för åratal sedan. Om jag bara hade vetat...