Vill jag bli läst?
Jag vet inte. Jag skriver mycket, som jag inte lägger ut på nätet alltså, och som jag finslipar på i lugn och ro. Ordbajsare som jag är skriver jag tusen ord först, för att sedan fila och fila (och fila och fila) tills det är de 250 ord som egentligen säger det viktiga som är kvar.
Så är det inte här.
Jag tänker inte ena försöka skriva spirituellt eller vackert eller humoristiskt.
Och jag har varit tyst på nätet länge. Jag har varit hotad och rädd och bitvis levt i psykisk skit, i förrgår tänkte jag åter på att en av de som hotade mig ringde när jag var på väg från mäklaren mot min nya adress. Jag har en hook-up på årsdagar och datum.
Vem som ringde så ytterst lägligt? Jo, den person som, bevisligen, känner så läskiga människor att jag inte ens vågade polisanmäla honom (som jag gjort med en annan).
Men sedan har jag inte hört ett pip. På ett år alltså. Och har börjat kunna slappna av vad det gäller det. Antagligen reagerade jag lite i överkant med tanke på att jag var hotad, av någon som fortfarande är okänd för mig, i början av 90-talet. Polisen var engagerad och rädslan från då var lätt att falla tillbaka i, åren till trots.
Denna gång visste jag ju dessutom vilka de var och att de redan suttit inne för mord. Lilla jag... skulle inte ha en sportmössa.
Och så börjar jag skriva på nätet igen? En blogg?!
I förrgår skrev jag mig här. (Jaaa, på årsdagen; rätt! Adressändring! På riktigt!) Innan hade 'mina bovar' fått kolla fastighetsregistret för att hålla koll på mig. Nu... jag orkar inte vara hemlig längre.
Så. Vill jag bli läst?
Mjaaao. Säger jag. Att de ska leta efter mig nu och hitta mig här börjar bli i hög grad osannolikt.
Men antagligen är du som läser detta
1. någon jag berättat det för, alternativt
2. någon som snubblat in
Och då, ja då dristar jag mig till att bli läst! Öppet och okonstlat på nätet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar