Idioti

Jag är så otroligt jävla arg på det som blogger har blivit tillsammans med google. Jag redigerar nu (på datorn, eftersom det funkar helt grymt keff på mobilen, som jag i regel vill blogga ifrån, och om jag inte just köpt en 64gigs olåst lur ny igår hade jag slängt den hårt på något. I alla fall, jag redigerar nu) en text med massvis med stora bokstäver och svordomar.

Jag är nog inte ensam om att surfa med safari från en iphone eller att använda bloggers app till samma telefon.

Då tycker jag att det ska funka att ändra inställningar och tider utan att, efter en timme eller så, få ett vansinnesutbrott när programmet visar lite vad det vill och det inte går att zooma ut och in som på andra websidor. Oavsett om jag tittar på mobilversionen eller inte.

Jag har bloggat på olika bloggar nästan ända sedan bloggande började (är det tio år sedan?) och jag kan bara säga: google, dra åt helvete! Google har länge varit utan konkurrens vad gäller söka på nätet, men det som blogger har blivit borde ni skämmas över, liksom det eviga styrandet och ställandet över människor som använder nätet. Jag har inget behov av att vara anonym på nätet och har aldrig trott mig om att vara det (så som vissa verkar tro) men varför behöver google veta varenda småsak om mig; min skostorlek eller när jag går på toaletten?

Äckliga, är ni.

Kall vår

Det är tydligt att våren varit kall i år. Denna pion fick jag aldrig se när vi kom till huset för precis ett år sedan.

Idag när jag klev ut på trappan, med kaffemuggen i högsta hugg, hade den slagit ut. Trotsat nattens regn. Doft? Om!

Det är för övrigt en hel del blommor som blommar nu, som var överblommade 28 juni 2011.
De magiskt doftande dagliljorna tex, som när jag fick se att de var gula tänkte 'dem gräver jag upp!'. Sedan kände jag doften...
De blir kvar, helt enkelt.

Pionen då:












Det är märkligt, trots min bohemiska och somriga läggning hör jag hela tiden Iron Maiden's 'Murder on the Rue Morge' i huvudet. Bandat med hysteriskt kvittrande fåglar och humlesurr alltså. Dagens "beathead"-låt mao!

Bli läst?

Vill jag bli läst?

Jag vet inte. Jag skriver mycket, som jag inte lägger ut på nätet alltså, och som jag finslipar på i lugn och ro. Ordbajsare som jag är skriver jag tusen ord först, för att sedan fila och fila (och fila och fila) tills det är de 250 ord som egentligen säger det viktiga som är kvar.

Så är det inte här.

Jag tänker inte ena försöka skriva spirituellt eller vackert eller humoristiskt.

Och jag har varit tyst på nätet länge. Jag har varit hotad och rädd och bitvis levt i psykisk skit, i förrgår tänkte jag åter på att en av de som hotade mig ringde när jag var på väg från mäklaren mot min nya adress. Jag har en hook-up på årsdagar och datum.

Vem som ringde så ytterst lägligt? Jo, den person som, bevisligen, känner så läskiga människor att jag inte ens vågade polisanmäla honom (som jag gjort med en annan).

Men sedan har jag inte hört ett pip. På ett år alltså. Och har börjat kunna slappna av vad det gäller det. Antagligen reagerade jag lite i överkant med tanke på att jag var hotad, av någon som fortfarande är okänd för mig, i början av 90-talet. Polisen var engagerad och rädslan från då var lätt att falla tillbaka i, åren till trots.

Denna gång visste jag ju dessutom vilka de var och att de redan suttit inne för mord. Lilla jag... skulle inte ha en sportmössa.

Och så börjar jag skriva på nätet igen? En blogg?!
I förrgår skrev jag mig här. (Jaaa, på årsdagen; rätt! Adressändring! På riktigt!) Innan hade 'mina bovar' fått kolla fastighetsregistret för att hålla koll på mig. Nu... jag orkar inte vara hemlig längre.

Så. Vill jag bli läst?

Mjaaao. Säger jag. Att de ska leta efter mig nu och hitta mig här börjar bli i hög grad osannolikt.
Men antagligen är du som läser detta
1. någon jag berättat det för, alternativt
2. någon som snubblat in

Och då, ja då dristar jag mig till att bli läst! Öppet och okonstlat på nätet!

Andra delen?

I den här bloggen är det mitt liv före och efter en försäljning av en viss lägenhet. Småaktigt? Javisst! Och ändå så stort. Ni vet inte varför än... och kommer kanske aldrig att få veta, men lite information kan jag ge:

Jag köpte den för sjutton år sedan. Det var det första ställe jag bott på där jag inte var rädd. Att plötsligt kunna känna sig helt lugn när man är hemma är inte en helt betydelselös känsla. Verkligen inte.
Och idag har jag sålt den och lämnat ifrån mig nycklarna. Alltså blir livet från och med idag Livet Del 2.

Omstart

Idag, för exakt ett år sedan, fick jag officiellt nyckeln till 'huset'*.

Idag, med hårt jobb framför mig, tömmer jag min lägenhet. Att det har tagit ett år har sina skäl. Det har varit dåligt för ekonomin men bra på andra sätt.

Jag tycker att det är ironiskt av kosmos att han som nu köpt min lägenhet kan ta den redan i morgon och att det innebär att jag flyttar slutgiltigt därifrån på årsdagen av när vi kom hit.

Hit, det är till min "äggkartong i skogen" som jag kallar det. För,
* hus, det är att ta i.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: varje gång Vi i Villa trillar ner i brevlådan känns det lika malplacerat...

Alla (?) tycker att jag är galen så jag vill klargöra det från början:

INTE EN SEKUND HAR JAG ÅNGRAT MIG!

Jag borde ha gjort det här för åratal sedan. Om jag bara hade vetat...