Illa

Ja, så många gånger som jag mått pyton, klivit av och bytt buss om jag haft tiden. Det är ju ingen nyhet precis men... tillika på dn idag.

Rymdknark?

Va? Har det börjat falla knark från rymden nu också? Så märkligt, tycker jag.

Jag?

En mycket annorlunda morgon.
Idag gick jag upp tidigare än jag gick och lade mig igår.

Och förundrades på vägen hemifrån: vad får folk att ut och springa i regnet kl 0515? Och vart ska alla människor halv sex på morgonen? Kö ner i tunneln. Jo, jag fattar ju att de nog ska till jobbet, eller hem efter jobbet, men ändå. Så många. Halv sex.

Ja ja, jag har ju varit där själv, jag har väl glömt under åren som gått. Och så är vi ju ännu fler i den här stan nu för tiden.

Men det är inte alls det konstigaste idag. Nä, det konstigaste är att jag var på t-centralen 0547. DET är märkliga saker det. Är det verkligen jag??

Tåget går 0622. Jag är nervös.
Lite.
Lagom.

Åååh vilken spännande dag! Stort. Känns just nu bara slaget av att få barn. Bortsett från det är detta sannolikt det mest omvälvande jag gjort!

Haha!

Projekt

Projekt. Är det som gäller idag. Så håller jag nog eventuella fjärilar i magen i styr. Det är ju SKOLSTART i morgon!

Jag. På universitet och högskola.

Obegripligt.




Snyggt värre.

Grått, disigt och alldeles underbart

Grått och disigt ute - och alldeles underbart. (Jo, jag menar det på fullt allvar.)




Fast hoppsan - här kommer en lucka som är alldeles blå! Fick visst alla väder som finns på en och samma dag :-)

Äter katter ägg? Hälsa dem och säg att Suzuki har det bra!

Kan inte släppa, att det sitter någon som undrar och som jag skulle kunna ge svar.

Idag, för precis ett år sedan, hände det något.

Under sommaren som gått sedan vi flyttade till huset hade det sprungit alla möjliga djur över tomten, inte minst katter som var väldigt sällskapliga och nog inte hade tackat nej till en matbit. Men jag har aldrig någonsin matat djur som kommit och tiggt, och hur trevliga de än var så fick de aldrig något annat än klappar.

Men så en dag. Kom det en katt. Så mager och eländig, tufsig men så vänlig. När hon förstod att vi kunde tänka oss att klappa henne slängde hon sig vid våra fötter och spann som den värsta V8.

Det gjorde ont i hjärtat att titta på katten. Och det tog en bra stund, medan Dotter med kompis badade vattenspridare, sprang runt huset och bokstavligen hoppade över katten, som satt där lugnt och såg på.
Innan jag kom fram till något. Medan jag hade beslutsvånda. Iakttog. Letade efter tecken.

Till slut kunde jag inte motstå: detta arma djur måste få något att äta. Annars skulle hon dö av svält inom... inom vadå? Snart i alla fall.
Jag kunde inte neka henne.

Så vad hade jag hemma? Att ge en katt? Proteiner, hmm...
Jag hade inte lust att ge henne laxen i frysen, men tittade på mina ägg. Äter katter ägg?

Det visade sig att katter äter ägg. Med fullkomligt glupande aptit, om de är tillräckligt hungriga. Jag vågade först bara ge henne lite, men snart hade hon fått hela ägget. Swisch. Hon spann som en galning och sen somnade hon helt däckad under den stol på uteplatsen där jag satt för att hålla koll på henne.

På kvällen när vi gick in låg hon på stolen där jag suttit. Lite senare började det regna, och ändå låg hon kvar. Tills det regnade så mycket att hon gick in under stolen, som bara var gjord av rotting.
Ont i hjärtat igen. Stackars katt! Men in ville jag inte ha henne, så jag gick ut igen, tog ett par gamla trasmattor och en slana och byggde ett tak över stolen. Hon hoppade genast in.

Nästa dag var hon kvar. Ännu ett ägg gick åt. Jag funderade.

Skolstart. Hösttermin. Sommarstugeområde. Ung katt, årskatt gissade jag och den kattvana grannen på. Att hon saknade tatuering i örat var ju lätt att se. Inget halsband. Hmmm. Såg inte bra ut, tänkte jag.

Köpte kattmat. Kontaktade polisen. Katthem. Satte upp ett otal lappar runt omkring överallt, och längre bort också. Annonser på nätet.

Polisen sa: nej hon är inte chippad. Och tar vi hand om henne så avlivas hon för katthemmen har fullt.
Katthemmen sa: NEJ! Var hennes jourhem så länge, vi har rekord i omhändertagna katter!

Jag skäms att erkänna det, men då tänkte jag tankar som 'kunde det inte varit en finare katt'; jag tyckte hon var ful och ville hellre ta hand om en vacker katt. Ja, jag ville ju faktiskt inte ta hand om någon katt alls, så när lapparna efter några veckor gav resultat blev jag glad. Vi lånade en kattbur, fick in katten utan problem och åkte iväg.

Fel människor! Inte rätt katt! Det sved i hjärtat på både dem och oss. Vi tog vår vänliga kisse och åkte hem igen.

Tjaa - hem - katten bodde fortfarande på sin stol. Där fanns nu ett tätare tak, och frigolit med tidningar och handduk att ligga på. Och fast jag byggde ett par kojor till åt henne, bättre, finare, mer lä - i mina ögon bättre val - så föredrog hon stolen och avvek över huvud taget inte från vår uteplats.

Jo, en gång hände det: jag klev ut och hon var inte där. Genast blev jag orolig och fick skratta åt mig själv när hon tio sekunder senare dök upp - hon hade ju bara varit på toa.

Att bli orolig för en katt man ändå inte släpper in och när man ändå inte vill ha husdjur, det borde ha sagt mig något.
Min icke; jag fattade inte ännu.

Det blev kallare och kallare, och till slut började andra katter dyka upp och äta av hennes mat. Under tiden kom tre familjer till och tittade på henne, men ingen gång stämde det. Katthemmen hade lika fullt och inte hittade jag någon som annonserade efter henne heller.

Jag kollade temperaturer och nederbörd som aldrig förr. Oroade mig. Insåg fjärde gången vi försökte matcha henne med ägare att jag börjat hoppas att det var fel personer.

Sedan började det med att jag ville ge henne mat inne, varför skulle jag mata hela nejdens katter? Efter att ha blivit nekad att komma in i så många veckor och sedan också accepterat det och slutat försöka, såg hon ut som ÄR DU INTE KLOK ELLER??! när jag lyfte upp henne och bar in henne till matskålen. Efter lite övertalning stannade hon och åt - och så snabbt ut igen.

Kallare och kallare ute, särskilt om nätterna. Inga nya påringningar på annonserna. Grymt dåligt samvete att se henne där ute på stolen.

Så sent en kväll bar jag in henne. Återigen den där blicken - vad gör du egentligen?! - och egentligen ville hon nog ut igen, osäker på vad jag menade. Hon la sig precis innanför dörren, ja MOT dörren. Men spinnandes.

Snart hade hon fattat kvällsrutinen. Hon släpptes in sent och ut tidigt (för hur länge kan en katt hålla sig? Inte sa hon något heller, bara låg blickstilla precis innanför dörren).

Hon fick en kudde. Den gillade hon. Vecka efter vecka kom hon lite längre in, liiite i taget bara. 20 centimeter i veckan... åt, sov, och så snabbt ut igen. Kelig men väldigt väldigt försiktig.

Jag lärde mig att en katt kan hålla sig längre än jag trodde. Och att hon annars tålmodigt satt vid dörren och väntade på att bli sedd.

Vintern kom, den riktiga. Hon var ute om dagarna och inne när vi var hemma. En av de gamla frigolitkojorna nyttjades som viloplats ibland, det kunde jag se. Frid och fröjd, och inne hade hon dristat sig så långt att hon ibland låg på en stol. Alltid väldigt sällskaplig när jag kom hem från jobbet sent, vi värmde varann medan jag drack te och hon fortsatte spinna. Jämt. Typ.

Aldrig gör hon några dumheter. Snäll som en tok. Och med tiden - naturligtvis - vackrare och vackrare i mina ögon. Hennes person, hela hennes väsen... vad spelar hennes spretiga teckning för roll?! Rosa nos? Vad tänkte jag på??

Vi åkte bort några dagar på vintern. På vinst och förlust tog vi henne med, inte hade vi en aning om hon förstod sig på en kattlåda och inte kunde vi släppa ut henne på främmande ort.
Hon förstod. Eller visste. Jag väntade ut henne, hon satt där bredvid lådan och kom ingen annan stans. Så fort hon ändå nyfiket klivit upp i lådan, visade det sig att hon förstod. Frid och fröjd en gång till!

Nu är jag glad att ingen ringer och säger att det kanske är deras katt. Hon är den mysigaste av varelser och vart efter vi lärt känna varandra blir hon bara bättre och bättre.

Däremot tror jag inte hon är så ung längre. Det var nog för att hon var så mager när hon dök upp. Mager och angelägen.
Nu tror jag hon vuxit upp med barn. Jag tror hon är kastrerad, vilket ju innebär att någon verkligen brytt sig om henne. Om än inte märkt henne. Så jag har även slutat tro att hon är en sommarkatt, som jag trodde för ett år sedan. Har hon istället varit innekatt och trillat ut från en balkong? Blivit rädd och sprungit långt? Varit utekatt, hamnat på bron över sjön och inte hittar tillbaka? Tröttnat och 'bara' flyttat hemifrån?

Om någon slängt ut henne har jag inte ord för hur jag föraktar någon som gjort så.
Är hon saknad så vill jag tala om för hennes gamla familj att hon lever! Hon har det bra! De behöver inte längre undra vad som hände deras katt. Inte ha otäcka fantasier om vad som kan ha hänt henne.

Hon är här och hon är helt fantastisk.

Vad hon heter numera? Suzuki. För hon spinner, högt, gärna och ofta.
Jag menar:


Suzuki bor här och hon är helt fantastisk.